Tar det ett helt liv att lära sig att leva?

Att ta hjälp när livet är svårt. Det har tagit tid för mig att hitta de verktyg som jag kan använda för att känna att jag kan leva som jag vill.

Jag har alltid haft förmågan att ta till hjälp när jag inte mått bra. Nja, kanske inte alltid. Det började när jag blev mamma för första gången. Då började jag ta hjälp för att hantera tankar, känslor och för att leva ett bra liv. Med allt vad det innebar, bedriva doktorandstudier, vara mamma, vara dotter, vara hustru, hantera dysfunktionella relationer och samtidigt försöka vara mig själv.

Detta betyder att jag sedan senare delen av tjugoårsåldern har gått i olika former av samtal, vilket har varit betydelsefullt i alla delar av livet.

Men när det kommer till det där med att balansera alla delar i livet, särskilt arbetet, har det kanske inte alltid hållit mig på vägen. Under doktorandtiden blev jag mamma för första gången. En av de mest fantastiska upplevelserna jag har haft i livet. Men jag vet också att jag missade många underbara ögonblick med min son under den tiden. Det positiva är att min son, ja faktiskt båda mina söner, har en fin och bra relation till sin pappa. Han som var hemma mycket under den tiden jag avslutade mina studier.

Några år efter min examen fick jag drömjobbet. I september 2001 började jag arbeta som forskningskoordinator inom ett stort forskningsprogram. Jag minns det än idag. Den där gången när jag satt på parkeringen utanför min potentiellt nya arbetsplats. Jag ringde en vän och sa ”Här vill jag jobba”. Jag fick jobbet och jobbade där i lite mer än 10 år. Och som jag trivdes. Och som jag jobbade.

I januari ett år satt jag och samtalade med min närmaste chef. Samtalet handlade om arbetsbelastning och hur jag mådde. Jag minns att jag berättade att känslan efter nyår var att jag inte ville tillbaks till arbetet, samtidigt som tårarna rann. Jag möttes med förståelse och vi gjorde förändringar för att arbetslusten skulle komma tillbaka. Jag ville ju bara göra mitt allra bästa. Jag ville prestera och inte visa att jag inte orkade. De förändringar som genomfördes, gjorde att jag kom tillbaka på fötterna igen.

Under denna tid mötte jag också flera jobbiga förändringar i mitt privatliv. Saker som påverkade mig både kroppsligt och mentalt.

Hösten 2011 kom jag till min arbetsplats, tog två steg uppför trappan och sedan kom jag inte längre. Något gjorde så ont i ryggen att jag inte kunde andas. För varje rörelse kom smärtan tillbaka och jag kippade efter andan. Jag lyckades ta mig upp och fram till den arbetskamrat vars rum låg närmast trappan. Där föll jag ihop. Jag fick hjälp upp och de hängde mig över en snurrbokhylla och ringde efter en ambulans. Det blev en natt på Ackis. Ryggskott sa de. Fick åka hem med morfintabletter och blev sjukskriven.

Under den tiden började jag fundera över vad jag ville i livet. Jag hade långpendlat i närmare 15 år och det kändes som kroppen var minst 10 år äldre än jag var. Samtidigt pågick en omorganisation på min arbetsplats och min tjänst övertalighetsanmäldes. Jag valde att ställa mig på uppsägningsbar plats för att skapa möjlighet för någon som bodde i staden där jag arbetade och såg det som ett sätt att bryta i tillvaron. Men vad skulle jag göra nu?

Jag valde att byta karriär. Jag utbildade mig till bibliotekarie. Ja, det hade jag ju velat bli när jag var 10 år. Men den akademiska världen skulle jag inte fortsätta arbeta i. Eller? Ett år senare började jag arbeta som bibliotekarie på ett lärosäte i staden bredvid där jag bor. Det är väl ändå rätt stor skillnad tänkte jag. Jag jobbar ju inte med forskning längre. Och nu kan jag ta hand om mig bättre. Eller hur? Att vara bibliotekarie är en helt annan sak. Eller hur? Jag till och med skrev en krönika om att gräset faktiskt är grönare på andra sidan staketet. Men det var nog inte så grönt som jag trodde. Sommaren 2014 stod jag där igen. Kroppen orkade inte. Jag orkade inte. Jag gick ner och arbetade 50 procent.

I januari 2015 klev jag för första gången in i salen där Marie Sjöström ledde yin yoga. Det blev början på min verkliga återhämtning. Samtidigt började jag också att träna styrka. Långsamt lät jag kroppen blir starkare både fysiskt och mentalt. Jag lät kroppen vila i yin yogan och i träningen fann jag under en tid, utlopp för saker i livet som annars hade gjort mig nedslagen. Jag tränade i flera år med PT-Hannes. Idag tränar jag i en mindre grupp för jag vet att det är bra för mig.

Jag tänker att jag borde lärt mig något under de åren jag jobbade, alla tårar jag gråtit för jag varit så trött, bara för att gå till jobbet och ge järnet igen och liksom börja om. Jag vet att alla erfarenheter som jag gjort under dessa år har bidragit till den jag är idag och det är jag tacksam för. Men det finns ju saker i livet som jag inte kan råda över. Saker som jag behöver extra kraft till att hantera. Som när jag fick besked om att jag hade bröstcancer sommaren 2018.

Det är tack vare alla erfarenheter som jag gjort i livet, både positiva och negativa, som gjorde att jag sommaren 2020, i soffan med min make, till slut sa att jag inte ville gå tillbaka till jobbet. Slutligen hade jag byggt upp den styrka jag behövde för att säga att jag inte ville något mer. Den styrkan fick mig att möte mig chef och säga att jag ville säga upp mig. Jag ville prova lyckan som företagare. Jag ville dela med mig av det som hjälpt mig under alla år. Det jag idag kallar för min metod – andning, rörelse, reflektion och stillhet. Och jag vet att det är när jag gör detta själv, då mår jag bra.

Vad gör du idag för att må bra? Bjuder du inte både andning, rörelse, reflektion och stillhet i ditt liv?

Kategorier: : Reflektioner, Yoga