Att leva som den jag är

Inte allt för länge sedan sa jag till en annan person att jag vill leva som jag lär, men att jag inte gör det just nu. Men vad innebär det egentligen att leva som jag lär? Jag har klurat lite på detta under de senaste dagarna och kommit fram till att uttrycket "leva som jag lär" bär med sig en föreställning om att det finns ett rätt sätt att leva och det för med sig en del förpliktelser eller levnadsregler som ska finnas på plats för att jag ska kunna "leva som jag lär".

Jag började då fundera på vilka dessa levnadsregler det är jag tänker att jag ska leva efter. Är det att göra samma saker vid samma tidpunkt varje dag? Är det att äta en viss typ av mat? Är det att alltid göra saker i enlighet med en trossats eller filosofi och aldrig vika från vägen? Att aldrig trampa snett och misslyckas? Ja, det finns säkert många och mer precisa frågor jag eller du skulle kunna ställa mig/dig baserat på det vi har som utgångspunkt.

När jag för första gången befann mig i ett läge i livet där jag kunde börja ta till mig yogan, i detta fall yinyoga och medveten närvaro, var jag i ett skede då livet kändes tungt och näst intill omöjligt. Bakom mig fanns minnen från ungdomens vilsna år och den unga vuxna Malins erfarenheter av livet som doktorand, skilsmässa och uppbrott. Jag bar på sorgen efter min far som i slutet av sitt liv levt hårt och snabbt, ärrad av sjukdom och missbruk. Jag hade lämnat en dysfunktionell relation, där jag fått erfara hur lätt det är att bli nedbruten och förminskad.

Men jag hade också en tro på livet. Livet där mina barn fanns som två ljuspunkter och där en ny funktionell och kärleksfull relation tagit sin början. Och le kunde jag. Jag har alltid av nära till ett leende. Inte alltid det där leendet som kommer någonstans djupt inifrån, utan det det är leendet som ska vara där. Det där som nästa gör att det värker i käkarna. Men så skulle det vara. Det är inte förrän de senaste tre åren som jag har förstått skillnaden på att le och att le.

Men jag mötte yoga och medveten närvaro. Långsamt började jag se en ny värld. En värld där jag fick ta plats i mig själv och där jag vågade se mig själv. Både som individ och i relation till andra människor. Jag började lära mig att vara i den jag är. Jag har lärt mig att för att kunna skapa förändring behöver jag acceptera det som är. Om jag vill förändra något i mitt liv, behöver jag först acceptera det liv jag har. Jag behöver se mig själv och mitt liv så som det är just nu. Och acceptera det. Först då kan jag betrakta det som är och börja se vad som går att förändra och vad det är jag inte kan förändra. Tankesättet har jag tagit till mig från sinnesrobönen.

Att förändra. Sitter och känner in de orden. Tänker att det är så otroligt svårt att ändra små saker ibland. Bara en sådan sak som vad jag äter till frukost. Samma frukost i sååå många år, men känns som att bestiga ett berg då jag ska äta något annat. Men så plötsligt gör jag något som är en betydligt större förändring och som jag genomför hela vägen. Som när jag bestämde mig för att utbilda mig till yogalärare. Jag säger inte att det var en enkel förändring. Jag minns när jag klev in i salen på första dagen på utbildningen. Jag minns alla gånger jag ville ge upp och kasta in handduken. Tårarna jag fällde för att jag kände mig obekväm och för känslan av att jag inte hörde hemma. Men jag gav inte upp. Jag lät mina lärares motivation inspirera mig. Jag kände förändringen i kroppen och själen. Jag känner den än.

Eller som den gången för ett och ett halvt år sedan. När jag sa upp mig från jobbet och blev egenföretagare på heltid. Hur tänkte jag då? Ja, det funderar jag rätt ofta på - fortfarande. Men kommer alltid fram till att det är något av det bästa jag gjort. Det har inte gjort livet lättare och mindre utmanande. Jag söker fortfarande. Nu med lite mer fokus. Träffar människor som tror på det jag gör och på den jag är. Så min utmaning idag, handlar mycket vara den jag är och att våga visa det. Inte så mycket om att leva som jag lär, utan just om att leva som den jag är.

Jag mötte en gång en person som gav mig en kopia av just sinnesrobönen samt en bild av en stork som stod på ett ben. Han sa till mig att jag behövde stå på båda benen för att komma framåt, komma vidare och för att skapa förändring. Jag har den kvar någonstans, vet inte riktigt var. När jag var i slutet av min doktorandutbildning fick jag en ny bild av en annan person. Jag är ganska säker på att du kan ha sett bilden. Det är bilden av en häger som har en groda i munnen och som ofta ackompanjeras av orden Don't ever give up. Den var så absurd, men hängde på väggen hela vägen till slutet av utbildningen och den motiverade mig verkligen.

Hur hänger då allt det här ihop? Ja, jag är nog inte riktigt säker. Men för mig är det ett sätt att leva närmare mig själv och ett sätt att försöka att inte ge upp. För en sak vet jag. Jag är människa. En människa som levt i över 50 år och som under större delen av livet har sökt efter vem jag är, vilken plats i världen jag hör hemma på och vad det är som resonerar med mig när det gäller att leva livet. När jag nu delvis börjat hitta svaren på dessa frågor är det självklart inte så att alla svar trillar på plats på en gång. Och det är lika självklart att jag åker ner i diket eller tar en omväg ibland.

Så, jag tror att jag ska fortsätta att leva som den jag är. Tillåta mig själv att ta små steg mot förändring och ge mig själv en extra kram de gånger jag åker av vägen. För allt annat är som att stå på ett ben.

Sandviken 8 mars 2023

Kategorier: : Reflektioner